Det är inte alltid viktigt att färdigställa

Första veckans tankeställare har jag fått med mig genom litteraturen, workshopen och den didaktiska föreläsningen. Under föreläsningen fastnade jag för meningen "det är inte alltid viktigt att färdigställa".

Jag är själv van vid att den färdiga produkten, dvs. resultatet, är klimaxen i skapandet. Att kunna ta ett steg tillbaka, känna tillfredsställelse och stolthet över att arbetet är "färdigt" och kunna ägna sin fokus åt ett nytt projekt. Däremot vet jag också att en sällan känner sig helt klar, det finns oftast något att finputsa på, ändra eller lägga till. Men att ta ett steg tillbaka och titta på alla ofärdiga projekt som har stått och väntat i flera år, och inse att det inte är ett "misslyckande" utan en del i den kreativa processen, det känns skönt och faktiskt helt rätt.

Att tankearbetet före kan vara lika viktigt som slutprodukten är inget jag tidigare har reflekterat över. Och att undersöka och prova olika tillvägagångssätt mitt under den kreativa processen kan vara viktigare än slutprodukten beroende på ens intention med arbetet.

Tisdagens workshop som jag tidigare har skrivit om har också fått mig att reflektera kring detta. Var den kreativa processen viktigast, eller var slutresultatet viktigast?

Varför har jag, och väldigt många andra, hamnat i ett tankesätt där vi hela tiden strävar mot ett resultat? Är resultatet alltid det viktigaste? Hur tar vi med oss detta in i skolan där det ideligen bedöms efter elevers resultat? Och om tankearbetet och det undersökande arbetet inte dokumenteras eller samtalas om, hur kan vi då bedöma förmågan?

Ett exempel på hur jag har organiserat teckningar i olika kategorier. "Ofärdigt" är den hög som alltid bara ligger och väntar, som jag inte ens är sugen på att färdigställa. Det går inte att skapa och vara genuint kreativ om inte lusten och leken finns och därför får den högen, och de tavlor som bara står och samlar damm, vänta snällt på att lusten återvänder. Och om inte, må så vara.