Sokratiska samtal och veckoreflektion

Sokratiskt samtal = utforskar filosofiska och existentiella frågor. I samtalet söks inte konsensus utan genererar nya frågor. Målet är inte att debattera, utan att föra en reflekterande och utforskande dialog. (Enligt kompendiet Sokratiska samtal)

I tisdags hade vi föreläsning om Sokratiska samtal och provade själva på att genomföra sokratiska samtal i grupper. Det optimala är att vara 8 deltagare men i min samtalsgrupp bestod vi av 6 studenter. Den största utmaningen för mig var att inte försöka hävda mig, för i ett sokratiskt samtal ska det inte fokuseras på vad som är rätt eller fel. När en samtalar om något är det dock lätt att vilja påverka andra till att tycka som en själv.

I det första samtalet tolkade och samtalade vi om en bild av konstnären Helena Blomqvist.

I vår grupp valde vi att gå i turordning så att alla fick säga sitt och prata till punkt. Det kändes väldigt skönt att inte stressa igenom samtalet och att lyssna utan att vilja/ kunna avbryta den som hade ordet. Samtalsledaren formulerade frågeställningar som vi kunde spinna vidare på. Vi hade även en observatör som noterade hur dynamiken och samtalet urartade sig. Det var väldigt intressant att höra hur olika alla gruppmedlemmar tolkade bilden. Hur en tolkar en bild beror ofta på ens egen bakgrund och erfarenheter, och det tror jag hade märkts mer om jag hade känt de andra studenterna bättre.

Efter samtalet tittade vi på en artistisk film som heter Enjoy Poverty av Renzo Martens. http://www.enjoypoverty.com/

Jag blev väldigt tagen av hur brutalt "ärlig" detta filmkonstverk var, även om ärligheten alltid är utifrån konstnärens perspektiv. Det var en dokumentär som (enligt mig) handlade om fattigdom, situationen i Kongo, intersektionalitet, makt och hopp. Frågeställningar som cirkulerade var bl.a. hur fattiga människor själva kan påverka sitt liv. Kan de utnyttja sina & sitt lands resurser eller är det västvärlden som bestämmer det? Vem är det som bestämmer? Behövs fattigdom?

Vi hade ett sokratiskt samtal om filmen och det var vemodigt men intressant att diskutera dessa frågor. Den frågan vi mest samtalade om var vad ville konstnären säga med filmen? Detta samtal genererade lättare i en debatt eftersom ämnet är så laddat. Vi hade dessutom inte turordning under hela samtalet utan kunde flika in med våra egna åsikter. När vi hade "fritt ord" var det svårare att låta alla ta lika mycket plats, och att avbryta och bli avbruten var mer regel än undantag. Enligt mig var det större utmaning att föra ett sokratiskt samtal med fritt ord än att samtala i turordning. Definitivt något jag bör öva på.

Eftersom filmen är ett konstnärligt verk så innefattar det även ett misslyckande. Misslyckandet i filmen var när en vit man bestämde att afrikanerna inte själva skulle få tjäna pengar på att ta "pressfoton" på misären i sitt land. Européer är dock välkomna att fotografera våldtagna kvinnor och tjäna pengar på att sälja fotografierna till pressen. För urinvånarna är det hopplöst. Att någon med mer makt bestämmer. Sorgligt. Hade inte detta "misslyckade" skett, hade filmen inte tagit samma vändning och kanske inte blivit vad den är. Det betyder att konstnären i fråga också utnyttjar deras fattigdom och maktlöshet. Att det behövdes för att kunna göra den här filmen. Behövs fattigdom? Vår seminarieledare nämnde efter samtalen att misslyckandet är "klimaxen" och det viktigaste i hela filmen. Bara det är tragiskt. Och sant.